Framtidsoptimism
Optimism präglade 50- och 60-talen, men det gick inte riktigt som man tänkt sig. Tydligen raserades hela innerstäder och det viskas om Klarakvarteren, varpå man med knyten näve ropar: Aldrig igen! Stadsmässighet är närmast ett mantra, modernism och sprawl ligger på andra kanten och används mer eller mindre som skällsord. Modernismen är dock lite populärare, den har ju i alla fall någon sorts mångfald sägs det.
Rivningsiver är ett av begreppen som lärare och litteratur ofta använder för att beskriva det glada 50-talet. Jag tycker det är beundransvärt att man trodde att man kunde bygga en bättre stad och ett bättre liv åt allmänheten. Om den tiden kan beskriva med ordet rivningsiver passar nog bevarandehysteri in på vår tid. Man är så rädd att göra något man kommer ångra sen att det inte blir mycket gjort.
Jag kommer själv från vad som på vår utbildning förmodligen skulle beskrivas som sprawl, så jag har ingen större erfarenhet av hur det är att leva i ett modernistiskt område. Men är det så att det bara är jag som tycker att de är ganska fina? Varje gång jag kommer till storskaligt område blir jag lika förvånad över att det inte är speciellt nedgånget och att det inte ligger sprutnarkomaner utslagna vid varje trappuppgång. Jag tycker man hittar värre ställen bland 70-talets villa mattor om jag ska vara ärlig. Min förhoppning är att vi snart får en ny period av framtidsoptimism. Dagens bevarare är en reaktion på rivarna innan dem, en reaktion på dagens tänkande är att vänta. Som de sa på TV nyss: "Every action has a reaction."
Rivningsiver är ett av begreppen som lärare och litteratur ofta använder för att beskriva det glada 50-talet. Jag tycker det är beundransvärt att man trodde att man kunde bygga en bättre stad och ett bättre liv åt allmänheten. Om den tiden kan beskriva med ordet rivningsiver passar nog bevarandehysteri in på vår tid. Man är så rädd att göra något man kommer ångra sen att det inte blir mycket gjort.
Jag kommer själv från vad som på vår utbildning förmodligen skulle beskrivas som sprawl, så jag har ingen större erfarenhet av hur det är att leva i ett modernistiskt område. Men är det så att det bara är jag som tycker att de är ganska fina? Varje gång jag kommer till storskaligt område blir jag lika förvånad över att det inte är speciellt nedgånget och att det inte ligger sprutnarkomaner utslagna vid varje trappuppgång. Jag tycker man hittar värre ställen bland 70-talets villa mattor om jag ska vara ärlig. Min förhoppning är att vi snart får en ny period av framtidsoptimism. Dagens bevarare är en reaktion på rivarna innan dem, en reaktion på dagens tänkande är att vänta. Som de sa på TV nyss: "Every action has a reaction."
Gröna fält av lycka
Idag besökte jag, som en av många ur klassen, ett samråd i Nättraby angående etableringen av ett handelsområde. Planen kommer förmodligen innebära en del i Nättraby. Diskussionen på samrådet kom att handla om en temporär fotbollsplan som nu skulle försvinna. Egentligen var frågorna som gällde själva handelsetableringen avklarade på några minuter medan resten av den dryga timmen användes till att konstatera att Nättraby GoIF har utrymmesproblem. För mig som är helt ointresserad av sport är detta ganska märkligt, jag har lite svårt att förstå att ett gräsfält kan betyda så mycket.
Kritiken var visserligen helt berättigad då föreningen och andra intresserade misstänkte att ytan skulle minskas. Nu blev det inte så för det hade man redan tänkt på från kommunens sida. Nättraby GoIF och skolan ska få ett möte med kommunen för att diskutera nya fotbollsplaner, det var kontentan av mötet. Lite märkligt var att ingen från tennisföreningen var där, för man gav som förslag att bygga om deras banor till fotbollsplan. Hoppas de blir inbjudna till mötet sedan bara.
Ett nytt handelsområde blir det säkert också, då den enda fråga jag uppfattade som negativ mot detta var att någon tyckte det var för högt med 8 meter höga byggnader. Blir nog svårt att argumentera för den ståndpunkten då förslaget följer översiktsplanen och intilliggade bebyggelse redan ser ut på det sättet.
Dagens lärdom är att man kanske skulle planera in lite fler fotbollsplaner då blir folk glada. Dyrt är det inte heller, en gräsplan går tydligen inte loss på mer än 1,2 miljoner med belysning.
Kritiken var visserligen helt berättigad då föreningen och andra intresserade misstänkte att ytan skulle minskas. Nu blev det inte så för det hade man redan tänkt på från kommunens sida. Nättraby GoIF och skolan ska få ett möte med kommunen för att diskutera nya fotbollsplaner, det var kontentan av mötet. Lite märkligt var att ingen från tennisföreningen var där, för man gav som förslag att bygga om deras banor till fotbollsplan. Hoppas de blir inbjudna till mötet sedan bara.
Ett nytt handelsområde blir det säkert också, då den enda fråga jag uppfattade som negativ mot detta var att någon tyckte det var för högt med 8 meter höga byggnader. Blir nog svårt att argumentera för den ståndpunkten då förslaget följer översiktsplanen och intilliggade bebyggelse redan ser ut på det sättet.
Dagens lärdom är att man kanske skulle planera in lite fler fotbollsplaner då blir folk glada. Dyrt är det inte heller, en gräsplan går tydligen inte loss på mer än 1,2 miljoner med belysning.
Inga gratis kramar
Idag när jag mitt i uppsatsskrivande bestämde mig för att ta en promenad och köpa en ost och annat smått och gott, blev jag vittne till en lite märklig situation. På vägen ut från närbutiken som ligger i gallerian Wachtmeister i Karlskrona, kommer ett gäng killar som alla bär varsit plakat på vilka det stod "Free hugs". De kommer dock inte mer än en meter innanför dörren på gallerian innan två väktare stoppar dem. I den här gallerian får man inte dela ut gratis kramar till dem som vill ha. Det hade säkerligen att göra med att SVT och Teracom hade något jippo där inne.
Problemet ställs på sin spets i denna tid då vi gärna glasar in och privatiserar våra shoppingstråk. Finns förmodligen inte en enda stad i Sverige som inte har ett shoppingcenter av glastypen. De flesta upplever inte mer än att de kan gå inomhus och handla obehindrat även när regnet öser ned. Faran ligger i att det inte finns utrymme för demonstrationer och att fastighetsägaren personligen kan bestämma vilka som får vistas i lokalerna och vem som får stå utanför. Detta gäller såklart även vem som får ha sin affärsverksamhet där, det handlar inte bara om att avhysa några fyllon. Slumpen har knappast spelat någon större roll när man ser att alla galleriror i Sverige i princip innehåller samma affärskedjor. Ämnet är hett och Rasmus på den kända bloggen Copyriot tog upp samma ämne igår blev jag uppmärksammad på.
Jag får hoppas att folk inser att lite blött hår och regn inte är hela världen, innan de befinner sig i en helt inglasad stad. Eller ännu mer spännande vore om det kunde uppstå en sorts alternativ stad som en reaktion på detta. Det bästa för alla vore trots allt att leva sida vid sida.
Men i vår nyliberala värld är inga kramar gratis.
Problemet ställs på sin spets i denna tid då vi gärna glasar in och privatiserar våra shoppingstråk. Finns förmodligen inte en enda stad i Sverige som inte har ett shoppingcenter av glastypen. De flesta upplever inte mer än att de kan gå inomhus och handla obehindrat även när regnet öser ned. Faran ligger i att det inte finns utrymme för demonstrationer och att fastighetsägaren personligen kan bestämma vilka som får vistas i lokalerna och vem som får stå utanför. Detta gäller såklart även vem som får ha sin affärsverksamhet där, det handlar inte bara om att avhysa några fyllon. Slumpen har knappast spelat någon större roll när man ser att alla galleriror i Sverige i princip innehåller samma affärskedjor. Ämnet är hett och Rasmus på den kända bloggen Copyriot tog upp samma ämne igår blev jag uppmärksammad på.
Jag får hoppas att folk inser att lite blött hår och regn inte är hela världen, innan de befinner sig i en helt inglasad stad. Eller ännu mer spännande vore om det kunde uppstå en sorts alternativ stad som en reaktion på detta. Det bästa för alla vore trots allt att leva sida vid sida.
Men i vår nyliberala värld är inga kramar gratis.
Sorgenfria trädgårdar
I torsdags lämnade vi in vårt första utkast till ett program över Norra Sorgenfri i Malmö. Detta som en del i höstens storstadsprojekt. I programmet förslog vi "alternativa grönytor". Så jag började fundera på vad det egentligen kan innebära. Min grundtanke med det hela är att komma bort från de traditionella stadsmässiga grönrummen, som stadsparken. Stadsmässighet som det läres ut på min utbildning är galet ikoniserad, det i sig är skäl nog till ett mindre uppror om jag får bestämma. Om man inte bara ska upprepa sig bör man söka nya vägar.
Tanken jag lekt med under dagen tar avtramp i det faktum att Sorgenfri är uppdelat i en mängd fastigheter, med nästan lika många ägare. Vi har i gruppen tidigare pratat om att bestämma att man måste ha en visst exploateringstal vid nybyggnation, för att få en variation i typ av bebyggelse men även höjd och utformning. Om man samtidigt skriver in i planen att vid en exploatering måste varje fastighetsägare även anlägga en viss yta grönt, i förhållande till expolateringsgraden, kunde man få en lika varierande grönstruktur.
Som jag ser det skulle dessa nya grönytor kunna ta mängder av former. Allt från allmäna grönytor i gatuplan till privata trädgårdar på taken. Men även mer annorlunda installationer som inomhusparker med kaktusar eller klättrande parker på utsidan av höghus. Om man utnyttjar den nya 3D-fastighetsindelningen skulle väldigt intressanta rum kunna skapas. Eller vad sägs om en park som startar i gatuplan, fortsätter upp över ett par hus och ned igen ett kvarter bort? Hur grönytan ser ut är upp till varje utvecklare och kommer att tillföra innovation och mångfald till området.
Eller det var ju en fundering i alla fall.
Tanken jag lekt med under dagen tar avtramp i det faktum att Sorgenfri är uppdelat i en mängd fastigheter, med nästan lika många ägare. Vi har i gruppen tidigare pratat om att bestämma att man måste ha en visst exploateringstal vid nybyggnation, för att få en variation i typ av bebyggelse men även höjd och utformning. Om man samtidigt skriver in i planen att vid en exploatering måste varje fastighetsägare även anlägga en viss yta grönt, i förhållande till expolateringsgraden, kunde man få en lika varierande grönstruktur.
Som jag ser det skulle dessa nya grönytor kunna ta mängder av former. Allt från allmäna grönytor i gatuplan till privata trädgårdar på taken. Men även mer annorlunda installationer som inomhusparker med kaktusar eller klättrande parker på utsidan av höghus. Om man utnyttjar den nya 3D-fastighetsindelningen skulle väldigt intressanta rum kunna skapas. Eller vad sägs om en park som startar i gatuplan, fortsätter upp över ett par hus och ned igen ett kvarter bort? Hur grönytan ser ut är upp till varje utvecklare och kommer att tillföra innovation och mångfald till området.
Eller det var ju en fundering i alla fall.
Rädda barn tjänar bäst
När jag var ute och tog bilderna som finns i det förra inlägget kom inte mindre än två personer fram och undrade vad fan jag höll på med. En förklaring senare och de var mycket nöjdare. Lite märkligt kan tyckas att man ska behöva förklara sig när man fotar hus på allmän plats. Men dessa personer är så klart rädda för andra människor. Här på kullen på Skillingenäs, flera kilometer från närmsta samhälle bosätter man sig om man vill vara ifred. Folket här håller koll på varandra och jag var en utböling med en stor kamera. De trodde väl att jag var ute och rekognoserade inför min stöldräd i området. För här är ingen hemma om dagarna. Det närmsta man kan komma en verksamhet här är dagiset.
Här finns inga murar eller vakter, men Skillingenäs är i allra högsta grad ett gated community. Planen föreskriver starkt vilken typ av människor man vill ha i området genom att lägga upp regler för utformningen av bebyggelsen. Trenden ser likadan ut överallt. Under en semesterresa till London bodde vi i ett gated community i stadsdelen Pimlico. Strukturen här är likadan, rika människor är rädda för de andra i staden, så de bygger ett slutet kvarter med alla dörrar in åt gården. Vid den enda platsen in i kvarteret sitter det en vakt dygnet runt och kontrollerar vem som rör sig där. I kvarteret finns även skolan så barnen behöver aldrig lämna tryggheten. Skillnaderna mellan Bessborough Gardens och Skillingenäs är väldigt små egentligen. De i London kör Porsche medan Karlskronaborna kör Volvo XC90. Londonborna hade råd med vakt. Skillingenäs ligger så avsides att vakter är överflödiga.
Här finns inga murar eller vakter, men Skillingenäs är i allra högsta grad ett gated community. Planen föreskriver starkt vilken typ av människor man vill ha i området genom att lägga upp regler för utformningen av bebyggelsen. Trenden ser likadan ut överallt. Under en semesterresa till London bodde vi i ett gated community i stadsdelen Pimlico. Strukturen här är likadan, rika människor är rädda för de andra i staden, så de bygger ett slutet kvarter med alla dörrar in åt gården. Vid den enda platsen in i kvarteret sitter det en vakt dygnet runt och kontrollerar vem som rör sig där. I kvarteret finns även skolan så barnen behöver aldrig lämna tryggheten. Skillnaderna mellan Bessborough Gardens och Skillingenäs är väldigt små egentligen. De i London kör Porsche medan Karlskronaborna kör Volvo XC90. Londonborna hade råd med vakt. Skillingenäs ligger så avsides att vakter är överflödiga.
Men det är klart man bosätter sig ju där man trivs. Jag har svårt att se mig själv boende i till exempel Rosengård. I mitt hus känner jag inte en enda människa, precis som jag vill ha det. Inget fel i detta, människor ska få välja hur de vill bo, så länge man är beredd att betala vad det kostar. Att planera för en sorts boende är en tillbakagång till modernismens dagar. Planering för integration har jag blandade känslor inför, bara för att man planerar in olika upplåtelseformer i ett område ska man inte tro att folk med utländsk härkomst och rika svenskar kommer blandas som en enda glad familj. Jag tycker ofta man möter en attityd bland planerarstudenter som är förmyndande. Om man ger folk medel och möjligheter, till exempel infrastruktur och få förbud, tror jag mycket löser sig självt.
Det är här mina invändningar mot gated communities kommer in. Inte att det bor en typ av människor på samma plats, det bryr jag mig inte om. Utan att platsen är avskuren från resten av samhället. Samma problem finns i miljonprogrammets segregerade områden. Skillnaden ligger i att byggnationen av gated communities sker på en bas av rädsla.
Det är här mina invändningar mot gated communities kommer in. Inte att det bor en typ av människor på samma plats, det bryr jag mig inte om. Utan att platsen är avskuren från resten av samhället. Samma problem finns i miljonprogrammets segregerade områden. Skillnaden ligger i att byggnationen av gated communities sker på en bas av rädsla.
Välkommen till förorten
Villa-Sverige förbryllar mig. I en skoluppgift har vi fått i uppgift att undersöka hur genomförandet av en plan i Skillingenäs har gått till. Det som utmärker planen är hur styrande den försökt vara, vad gäller utformningen av husen.
Här kommer förbryllningen in. Ärligt talat har jag ingen aning om vad det är för människor som bor i dessa hus. Mina fördomar säger att det är folk ifrån medelklassen, de tjänar bra men inte fantastiskt bra. Arbetet de utför har förmodligen något med siffror att göra. Som sagt, fördomar (dem har jag gott om).
Hur som helst finns det två läger. Vi har dels de som drömmer om ett svunnet Sverige, bondesamhället, de saknar den gamla goda tiden. Detta manifesterar de i sina hem, konstgjord snickarglädje från katalog är populärt. Att Sverige var ett skitigt, fattigt land med usel standard innan urbaniseringen tycks vara glömt.
Å andra sidan har vi de som bor i vad som närmast kan beskrivas som ett iHouse. Vita hus som ser ut precis som min mp3-spelare och mitt tv-spel. De skulle ha passat bra ihop. Jag ska inte sticka under stol med att jag sympatiserar med byggarna av dessa hus.
Konflikten ligger i att planens ambition var den klassiska byn, återigen bondeidealet. Man har misslyckats med detta för det var inte det alla som flyttade till Skillingenäs som delade ett mer än 100 år gammalt synsätt.
Varför ska man förklä den nya villaförorten till en 1800-tals by? Något som den definitivt inte är. De värden som fanns i den tidens byar kommer inte komma tillbaka för att arkitekturen efterapas. Det fanns helt enkelt inga SUV:ar på 1800-talet. Vad gäller konflikten om att dessa iHouses inte ser ut som planarkitekten hade föreställt sig ser jag som något positivt. Om en ändring är på gång eller inte vågar jag inte svara på, men blandning piggar upp ett annars helt intetsägande område.
